I morse fick man lite av en sovmorgon iallafall.. till klockan 7.
Vi klev upp, Léon fick ren blöja och morgon vällingen.
Efter det så blev det att gå ut med Clara o Milo, så dom fick göra sin behov.
Å efter det fick jag äntligen äta min
efterlängtade frukost! =P
Dock kände jag mig inte så värst hungrig, men jag måste ju äta
med tanke på den lilla i magen.

Idag har det varit en riktigt slö dag, vi har inte gjort något alls.
Bara lega på soffan å myst med vovvarna =)

Satt nyss och läste en ung mammas blogg, där hon skrev om sina barn som är änglar.
Hon förlorade alltså båda sönerna innan dom ens hunnit ta
sitt första andetag.
Jag kände bara hur tårarna började rinna ner för mina kinder,
jag går ständigt och oroar mig
att jag en morgon ska vakna upp och inse att Léon är iskall och inte andas.
Ni kanske tycker att jag är paranoid, men det är något jag är livrädd för!
Så när Léon ligger å sover, måste jag kolla till honom minst 5 gånger.
För att verkligen se så att han andas! Jag brukar gå in och smeka honom på kinden,
för då brukar han röra sig lite. Å gör han inte det
så får jag panik! Men så ser jag att han andas
då lugnar jag ner mig igen.
För stress är varken bra för mig eller bebisen i magen!

Men sen jag blev mamma, så stressar jag upp mig för minsta lilla.
Som häromdagen satt leon i halsen.
Och jag fick total panik!
Jag tog upp honom och la honom över mitt knä, å dunkade honom lite lätt i
ryggen. Så hips vips hör jag bara hur
Léon börjar skratta, då kände jag bara å unge du får verkligen inte skrämmas sådär!

Men som sagt, jag går alltså varje dag å är livrädd att något ska hända
Léon,mig,tobbe eller våran ofödda lilla pys.