Sitter just för tillfället och tänker
på vad jag kunnat gjort annorlunda i livet.. och varför allt är
som det är!
Men har just kommit fram till att
jag inte har kunnat göra något åt
allt som hänt..
Dvs.. att min sjukdom skulle förstöra
något bra, och det jag älskade mest av allt (förutom barnen)

Allt jag fått höra är att allt är mitt fel
i princip hela mitt liv...
Trodde faktiskt att det skulle varit över iallafall nu..
men icket!

Är det mitt jävla fel att farmor/mormor fick caner?
Är det mitt fel att pappa krockade och bröt nacken?
Är det mitt fel att han var otrogen?
Är det mitt fel att farmor inte får "vila i frid"
Är det mitt fel att jag blev sjuk?

Dock eftersom jag hört att det är mitt fel
hela tiden så tänker jag i dom banorna hela tiden...
Att allt som händer omkring familjen är mitt fel..

Vet som inte vad jag ska tänka/känna längre...

Just nu sitter jag och tänker tillbaka på barnens förlossningar,
när jag och tobias fortfarande hade det bra.
Och min sjukdom inte var diagnoserad, och allt var bara
perfekt.
Eller var det de?

Tydligen inte, eftersom 4 månader senare så
stod jag helt plötsligt ensam..
precis som nu!

Och den enda frågan jag vill ha svar på är
Varför?
Vad gör jag för fel, eftersom hur mycket
jag än försöker så går det åt
helvete ändå?